Sjuka på medeltiden

Möt medeltiden

Tillbaka

Medeltidens människor blev sjuka, precis likt vi. dock man visste mindre ifall vad likt var orsaken till sjukdomarna eller hur de spreds. En sektion människor ägde stora kunskaper om hur man botade eller lindrade sjukdomarna tillsammans örter samt mediciner. Småbarn var känsliga och drabbades ofta från sjukdomar såsom ledde mot döden. Äldre barn råkade ut till ungefär identisk olyckor liksom idag: drunkning, brännskador, skärsår av verktyg och således vidare. Män drabbades ibland av arbetsolyckor på bondgården eller inom verkstaden. Kvinnor löpte ett stor fara vid varenda förlossning. Dessutom drog pestepidemier genom landet vid flera tillfällen. Sjukdomar sågs vilket något ont som drabbade människan. Ibland tänkte man sig för att en ond ande alternativt en demon hade intagit kroppen. sålunda långt möjligt försökte man förhindra sjukdomar. Nyfödda unge var särskilt utsatta till onda makter. Genom för att lägga stål i vaggan skulle barnen klara sig bättre. en kristet kors skyddade även mot detta onda liksom en amulettpåse man dryckesställe om halsen. Genom för att regelbundet åderlåta sig, detta vill yttra skära upp en ådra i armvecket och tappa det gamla blodet, höll man sig frisk. Munkar och nunnor var duktiga på medicinsk hjälp. De känd

  • sjuka på medeltiden

    • Möt medeltiden

    Tillbaka

    När man blev sjuk eller skadad i en olycka var man tvungen att vila från arbetet. Det kunde vara svårt om det skedde mitt i slåttern eller skörden. Bondhustrun kände till hur man lade om ett sår och en del växter och örter som kunde lindra sjukdom. Om inte sjukdomen gick över fick man gå till en klok gubbe eller klok gumma. De hade salvor och drycker som skulle hjälpa den sjuke att bli frisk. Läste de en ramsa över det onda skulle det underlätta tillfrisknandet.

    De som bodde i närheten av ett kloster på landet eller intill en stad kunde gå till munkarna eller nunnorna för att få hjälp. Dessa var kunniga på läkeörter och mediciner.

    Sjukdomar spred sig inte lika snabbt på landet som i staden. Å andra sidan hade bönderna ofta längre till en mer kvalificerad hjälp i form av munkar eller nunnor. Den medeltida människan lärde sig att acceptera att alla skador inte kunde läkas eller att man kanske inte blev frisk från en sjukdom. De levde nära sjukdom och död på ett helt annat sätt än idag.

    Vill du läsa mer om sjukdomar se "Samhället. Liv och död" och "Livet i staden. Vardag och fest". 

    Barn och ungdomar

    Medicin under medeltiden

    I medeltidens Europa och närmaste omnejd förhärskade antikens idéer om hur hälsa bibehölls och återvanns. De medicinskt kunniga personerna var ofta munkar och nunnor vilket kan exemplifieras av universalgeniet Hildegard av Bingen (–).

    Klostren kopierade och översatte böcker skrivna av främst greker och araber, samt höll de gamla traditionerna och kunskaperna vid liv, såsom humoralpatologin, och knappast någon läkare under dessa århundraden förnekade att de fyra kardinalvätskornas harmoni var förutsättningen för hälsa. Sjukdom botades genom att återställa balansen, och tappning av vätskorna var vanligare än försök att stimulera återbildning av den kardinalsaft som var i undervikt. Åderlåtning gjordes med knivliknande verktyg eller blodiglar, men huvudsakligen var det blad, blommor och rötter av örter till urindrivande, laxer- och kräkmedlen som nyttjades. [1][2]

    Medeltida läkare

    [redigera | redigera wikitext]

    Sjukvården var mycket brutal. Många botemedel gick ut på att äta medicin som tillverkats av bland annat möss, spindlar eller andra djur och insekter som man trodde kunde bota sjukdomar. Man använde sig av olika örter och salvor, drog ut t